Ja nu har det varit höstdagjämning och som ett brev på posten, ja i alla fall som förr i tiden, kom kylan. Men också den härliga klara luften. Jag är ju väldigt förtjust i min trädgård och på våren är det en glädje att se hur allt vaknar till liv igen. Men jag har funderat på det här lite. Det känns som att vi människor har nån sorts besatthet kring att gå emot naturen. För även om naturen vaknar till på våren så tycker jag att vi människor startar upp allt på hösten. Barnen börjar skolan, nya aktiviteter påbörjas osv. Sommarens värme, ledighet och trevliga kvällar känns som ett svagt minne. Almanackan fylls på och det är mycket som händer. Det mesta är kul saker. Jag trivs på mitt jobb och den här hösten har jag förmånen att ha en praktikant från Socionomprogrammet, detta innebär att jag får gå en kurs på mitt Alma Mater, Sopis i Handledningsmetodik, jag planterar lökar inför nästa säsong, julen med allt skoj närmar sig, en hemlig resa är inplanerad, Lakritsprovning och julkonsert likaså. Men...jag har en fortsatt värkande kropp, människor i min närhet mår dåligt och jag har som vanligt en förmåga att vilja mer än vad jag både hinner med och faktiskt får gjort.
Så hur tacklar jag det här? Jag försöker hitta en "good enough" nivå. En nivå där jag kan känna mig nöjd oberoende av vad jag tror att andra tycker, vilket inte är helt lätt för en bekräftelsetorsk som mig. Men jag tänker att det är helt nödvändigt. Jag försöker också glädjas åt alla små saker som ger mig hopp om livet och mänskligheten. Ja, det var mitt inlägg i världsdebatten för idag.
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar